Berättelsen om könsrollernas födelse

I begynnelsen fanns en grupp hårlösa apor som hade skilt sig från de övriga aporna. De hade börjat gå med upprätt rygg på två ben. De hade fått kortare armar och andra yttre attribut som var unika för dem som den pälsfria huden och den utmärkande skallformen. De hade börjat skapa primitiva verktyg av sin omgivning, och rigga fällor. De uppfann elden och dess fördelar. Organiserade sig på ett helt annat sätt än övriga varelser på planeten. De levde framförallt i grupp. Jagade och åt i grupp. Bodde och förflyttade sig i grupp.

En dag hände något märkligt. En av gruppens medlemmar började få allt större mage. Den växte för varje dag. De hade inte ord att sätta på det som hände. De hade inte ord att beskriva vad de tänkte eller kände. Men jag antar att det fanns en viss rädsla. Ovisshet föder rädsla. De såg förbi det och livet rullade vidare. En natt hände något ännu mera märkligt. Gruppens medlem med stor mage började få fruktansvärt ont. Det värkte och det krampade i magen och den apan skrek. Ur skriken och smärtan kom en liten hårlös apa till.

Återigen kunde de inte beskriva det som hände med ord. Så fortsatte de; leva, jaga, äta, sova… Tills det hände igen. Nu var det en annan av gruppens medlemmar som började få en stor mage. Den växte och växte. Ur magen kom det en till liten gruppmedlem. Så småningom började de här små gruppmedlemmarna förvandlas från försvarslösa varelser till små springande varelser, som i flera avseenden liknade de storväxta individerna. Fenomenet upprepade sig. Stor mage. Nya medlemmar. Bli stora. Ut i jakt.

De här hårlösa aporna var inte så dumma. De hade trots allt rest sig upp och skilt sig från andra apor. Några slutsatser kunde de alltså ändå dra ur det märkliga som hade drabbat dem; Något hände och gjorde att vissa medlemmar fick stor mage, och när magen började växa betydde det att det skulle komma fler medlemmar till gruppen. Fler medlemmar betydde fler som jagade och samlade föda. Mer mat betydde styrka. Styrka betydde överlevnad. Överlevnad var och är en biologisk drift. Det har varit en av dem starkaste drifterna som har fått livet att snurra runt på planeten.

En annan slutsats de kunde dra var att vissa hade den förmågan att skapa och bära nya medlemmar och leverera dem. De som hade utbuktande bröst var de som hade förmågan att reproducera sig. Självklart kallade de inte fenomenet för reproduktion, fortplantning, graviditet, havandeskap eller annat påhittigt. De saknade trots allt språk i den bemärkelsen vi känner till idag.

De hade också lagt märke till att det här inte var helt riskfritt. Den som bar på en ny liten medlem i sin kropp kunde förlora den. Det kunde inträffa när den bärande medlemmen fick slag mot magen vid jakt. Den kunde ha överansträngt sig vid letandet efter föda och vatten. Det kunde hända att de här små medlemmarna kom ut tysta och blå i färgen, och aldrig fick liv igen. Det kunde även hända att både det bärande och det burna livet dog. Vilket inte var så bra. De behövde bli fler. För att fler betydde mer mat som betydde styrka, och styrka betydde överlevnad. Nu vet vi att överlevnad var en grundläggande instinkt. Utan att kunna sätta ord på det bestämde de sig för att den medlemmen som började få stor mage och alltså så småningom skulle bidra med styrka till gruppen genom utökning, fick avstå de farligare göromålen. Bara under tiden tills den här lilla medlemmen kom ut. Detta var för att skydda gruppens överlevnad. Så blev det.

Sedan lärde de sig dra fler slutsatser. Till exempel att den lilla medlemmen som kom till livet inte kunde äta fast föda. Den hade inga tänder. Kunde inte tugga. Men, de utbuktande brösten, de började vätska av sig en grumlig vit vätska samtidigt som den lilla medlemmen lämnade den bärande kroppen. Vätskan var sötaktig och den lilla skrikande medlemmen fann tröst i. Återigen hade de inte ord på fenomenet men de tänkte nog att detta var föda för den här nylevererade medlemmen. Och så återigen bestämde de sig för att den som hade tillbringat ett liv skulle ta hand om det också, tills det här livet var starkt nog att bidra till gruppens överlevnad. På så vis kom den som hade fått stor mage och ur smärtorna levererat en ny medlem, att avstå jakten och alla andra farliga göromål för att mata den här lilla sårbara medlemmen. Bara tills den skulle bli stark nog. De som skapade liv ansvarade också för att ta hand om det. Ganska logiskt.

Sedan blev den här gruppen större och större, och fenomenet fortsatte medan skillnaderna mellan individerna med utbuktande bröst och individerna med hårutväxt på ansiktet blev allt större. Verktygen, boendeformerna och språket utvecklades. Gruppen började namnge saker och ting för att förstå dem.
”Oj, det där är en sten, den är inte farlig.”
”Det där är ett lejon, fara – spring eller slåss!”
”En individ som kan bli havande kallar vi för kvinna. De andra med hårutväxt på ansiktet som inte kan bidra med nytt liv, men i alla fall kan bidra med mat så att kvinnorna kan få fler individer till gruppen, kallar vi för män.”
”De småttingar som springer runt och egentligen inte bidrar med något, kallar vi för barn.”

Jag tror att det kunde låta som ovan. Jag tror att det var ungefär så kvinnor, män och barn skapades. Med skapades syftar jag inte på när ägget och sperman omfamnade varandra. Jag syftar på rollerna som denna fördelning kom att innebära.

Då kom motpolernas tid. Fokus lades på skillnader istället för likheter. Det fanns bra saker och dåliga saker, ingenting däremellan. Dag och natt. De som befann sig i skymningen eller i gryningen fick existera i endast några få sekunder, om ens det. För det mesta fanns de inte. Om de som låg i mellanlandet gav ifrån sig ett ljud, tystades de ner. Inte sällan skedde det med våld.

Men människorna var inte dumma, som vi vet. Någonstans förstod de, kanske flera hundra år senare eller tusentals år senare, men någon gång förstod de att även de så kallade männen bidrog till barnens tillkomst. Men det var ju kvinnorna som bar dem. Det var kvinnorna som hade förmågan att mata dem. Jag tror att med dessa argument fortsatte de med att låta männen göra de farliga göromålen, medan kvinnorna tog hand om barnen så att de skulle bli stora och i sin tur fortplanta sig.

För att skilja sig ifrån övriga djurriket ville de ha ett gemensamt namn. Något som skulle förena dem. Så kom de att kalla sig själva för människor. Människorna tyckte om att berätta historier om sin tillblivelse. Problemet var att det skedde för så länge sedan. Ingen av de levande kunde minnas sanningen. De hittade därför på. De berättade om Adam, den första människan, mannen, på jorden. De berättade om hur Gud (ja de ville ha en skapare och de kallade den för Gud) drog ut ett revben ur Adams kropp och skapade kvinnan, Eva.

Berättelserna fortsatte. De tog olika vändningar. Adam hade olika namn hos olika grupper. Eva likaså. Gemensamt för alla berättelserna var att Adam och hans like, alltså männen, var hjältarna. Det var ju de som slogs mot lejon och skyddade gruppen. Det var ju de som var viktigast för gruppens överlevnad. Utan de skulle ingen föda finnas. Det var till och med de som slogs mot andra män som hotade gruppen som vid det här laget hette samhället. För nu fanns det så många människor att de började bilda samhällen, bilda länder, bilda regeringar och arméer som slogs mot varandra. Slogs om naturresurserna. Slogs om makt. Slogs i det som kom att kallas för krig. Men det var männen som krigade och därför var det de som var hjältarna (?)

Kvinnan kom att få en roll i kulisserna. Visst var männen också pappor till barnen, men det var inte deras skyldighet att ta hand om dem. Det var ju inte de som gick och bar på ett barn i nio månader. Det var inte de som hade mjölk i brösten och kunde mata dem. Varför skulle de ta hand om barnen? När det fanns någon annan som kunde göra det?

Tiden för när ett barn var moget nog för att klara sig självt blev allt längre. Ju längre den tiden blev, desto längre stannade kvinnan i det så kallade hemmet och tog hand om barnen. De här barnen som kunde vara både män och kvinnor fick också lära sig att mannen var stark. Han skulle ut och jaga och slåss och värna om familjens överlevnad. Värna om de svaga kvinnornas överlevnad för de kunde inte jaga och slåss, bli upphittare och upptäcka saker och resa i flera dygn. Nej, de behövde stanna hemma och bli skyddade för att de kunde reproducera sig. De kunde tillbringa fler barn. Fler individer som behövde skyddas. För att fler individer innebar… ja nu handlade det inte om mat längre. Mat fanns där. Människan hade lärt sig odla och ha boskap, och anpassa sin omgivning efter sina egna behov. Att vara man och stark handlade nu om att… jag vet inte. Status? Att upprätthålla berättelsen om Adam? Bära upp bilden av den första mannen? Men ja, de lärde sig sedan de där småttingar att det var deras roll.

Samhället utvecklades. Nya metoder och medicinska fynd gjordes. Allt fler överlevde både graviditet och förlossning samt småbarnsåren. Kvinnorna tyckte att nu när det var så bra fanns inte behovet att stanna i grottan eller hemmet och ta hand om barnen. De ville också komma ut och jaga, upptäcka, resa och uppleva världen. Den här ursprungliga, essentiella drivkraften som alla hade redan innan det fanns språk och uppdelningar, gjorde sig tillkänna. Innan det fanns kunskap om något var alla lika. Nu ville kvinnorna få bli lika igen. Men nej! Det hade gått flera tusen år, miljoner år. De hade glömt hur det var i begynnelsen. Istället kom de ihåg berättelsen om Adam och Eva, och Eva var svag. Hon behövde stanna hemma och beskyddas för att hon ansvarade för fortplantning och barnuppfostran. För att hon skrek av smärta när barnen kom till. Mannen skrek aldrig av smärta, men hon gjorde det. Hon skrek när hennes kropp gick sönder. Hon skrek när hon såg döden i vitögat. Hon skrek när hon gav av sitt liv till sitt barn. Det var tecken på ett hon var svag! Därför skulle hon hålla sig i mannens skugga.

När hon gjorde uppror fick hon höra just det: Du är svag! Du är mindervärdig. Du har aldrig bidragit till något förutom små värdelösa barn som var försvarslösa. Barn som behövde flera års träning för att de skulle bli något. Stanna nu hemma och gör ditt jobb.

De här männen vet ni, de stred inte bara mot andra länder och fiender. De skapade hierarkier i sina egna samhällen och hem. Man, kvinna, barn – så var hierarkin. Ibland var det man, barn om barnet skulle bli en man – alltså pojke – och sedan kvinnan. De som befann sig i skymningen eller gryningen fick ingen plats i hierarkin. Allt av det manliga könet tillskrevs egenskaper som kom att bli eftertraktade. Även sådana egenskaper som inte nödvändigtvis var gynnsamma för familjen, samhället eller mänskligheten kom att få en upphöjd status av den enda anledningen att de tillhörde mannen.

Så står vi här idag. Tjugohundranitton. Men berättelsen om begynnelsen skedde för så många år sedan. Minnet av det finns inte inpräntat någonstans. Det var ju innan det fanns språk. Hur skulle det ha förts vidare? Hur skulle de där första individerna ha fört vidare att man, kvinna, allt däremellan och utanför dessa två könen, jagade och slogs sida vid sida? Hur skulle de ha dokumenterat att det som låg mellan benen inte hade någon betydelse för den enskildes plats i gruppen? Nej, det kunde de inte. Berättelsen om Adam och Eva däremot, ja den kom till när språket hade utvecklats, och den passade in i mannens bild av sig själv. Den kunde upprätthålla maktstrukturen; patriarkatet. Men människan, den hårlösa apan, är inte så dum. Den hade trots allt rest sig upp och skilt sig från övriga djurriket och anpassade sin omgivning. Maktstrukturen handlar inte om dumhet. Den handlar om att vilja glömma. Att inte vilja ta in kunskap. Att göra allt för att upprätthålla sin egen makt. Så det faktum att naturen väljer ut de starkaste individerna för dem mest livsavgörande uppgifterna, har kommit i skymundan. Eller formulerats om, som att ha mat på bordet är den mest viktiga uppgiften för överlevnad. Att bära vapen mot sin medmänniska är överlevnadens viktigaste uppgift. Eller varför inte att tjäna pengar på andras bekostnad. Nej, säger jag.

Vi backar till den första lilla gruppen som inte visste vad graviditet var. De skulle aldrig ha överlevt utan barn. De kunde ha hittat på olika könsroller och gjort allt i sin makt för överlevnad. Skapat matlager, byggt praktfulla hus och förslavat andra djur. Mänskligheten skulle ändå inte ha funnits idag om inte den där kvinnan bar på ett barn i sin kropp, födde det och såg till att det överlevde.

Alltså, viktigaste uppgiften för överlevnad är förmågan att bli gravid.
Och naturen väljer de starkaste individerna för de mest livsavgörande uppgifterna.
Och naturen valde kvinnan till uppgiften att bära ett barn.
Naturen valde kvinnan till uppgiften att ur sin kropp mata det här barnet, göra det starkt.
Naturen väljer de starkaste individerna till de mest livsavgörande uppgifterna.

Den första kvinnan hette inte Eva.
Den första kvinnan hette Pela Atroshi.
Den första kvinnan hette Fadime Sahindal.
Den första kvinnan hette Maryam Dabas, Jian Subhi och Maria Baro…

Den första kvinnan heter Nasrin Sotoudeh, Sara Mohammad, Azza Suleiman…

Den första kvinnan har många namn, men hon heter inte Eva, och hon skapades inte ur en mans kropp. Hon skapade mannen i sin egen kropp och gav honom livet.

Ett svar på ”Berättelsen om könsrollernas födelse”

Lämna ett svar till Christine Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *