Jämställdhet är en kvinnofråga

Förra veckan kom resultatet av PLOS:s jämställdhetsundersökning där Sverige hamnar på 15:e plats. För att göra det tydligare handla jämställdhet om lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter mellan kvinnor och män. Det handlar alltså endast om kön och inte om de andra rättigheterna som jämlikheten berör.

Hela undersökning hittar du på länken HÄR

Placeringslistan finner du HÄR

Anledningen till den enligt mig dåliga placeringen är mäns ojämställdhet. Inte att män tjänar mer än kvinnor eller de andra klassiska anledningarna som brukar tas upp och som syftar på kvinnors icke jämställda ställning i samhället. Studien visar att män i Sverige inte är jämställda. Det är när det går snett för män som ojämställdheten visar sig; t.ex. vid psykisk ohälsa. Undersökningen påminde mig om en utredning jag gjorde 2012 tillsammans med en studiekamrat när jag läste kriminologi. Genom vetenskapliga metoder undersökte vi vilka hjälpmöjligheter det finns för män som utsätts för våld i nära relationer. Ja de finns, och de är en stigmatiserad grupp.

Jag citerar nedan en av slutsatserna som vi kom fram till:

“De slutsatser vi har kommit fram till efter genomförd studie stämmer ganska bra överens med de tankar vi hade när vi inledde arbetet. Som svar till vår första frågeställning Vilken hjälp erbjuder samhället män som utsätts för våld i nära relationer? Kan vi säga att det fortfarande är otydligt. Den hjälp som finns, erbjuds främst för män med våldsproblematik riktat från de mot andra. Mansjourerna finns också men kunskaperna om dem inte är så spridda som i jämförelse med kvinnojourerna. I enighet med våra intervjupersoner anser vi att det behövs mer kunskap om ämnet. Vi vill att debatten blir mer öppen i t.ex. media och att myndighetspersoner och representanter från hjälporganisationerna ska delta.”

En annan slutsats var nedan och sikte på samhälles – och rättsnormerna:

Hur ser samhällets normer ut när det gäller utsatta män för våld i nära relationer och hur dessa skiljer sig från rättsnormerna? Till en del stämmer samhällets normer med de rättsliga normerna. I rätten anses kvinnorna behöva särskilt skydd och därmed lagstiftningen om kvinnofridskränkningen. En motsvarighet som tar tillvara mäns rättigheter i nära relationer om de skulle utsättas för samma form av brott finns inte. Istället finns den allmänt gällande grov fridskränkning. Redan där görs skillnad på synen på offret och dess behov av skydd. Regeringsformen och diskrimineringslagen tar sikte på allas likhet inför lagen. De personer vi intervjuade tror inte riktigt att alla behandlas lika inför lagen, och vi kan förmå oss att läsa in i deras svar att det inte heller ska vara så. Män misshandlade av andra män lider mer skada än män misshandlade av kvinnor. Här görs skillnaden pga. gärningsmannens kön. Vår rekommendation här är att antingen ta bort kvinnofridskränkningslagen eller införa en motsvarande lag när det gäller misshandlade män av kvinnor. Alltså ha en och samma rättstillämpning för all våld i nära relationer bortsett från offrens och förövarens kön. Om rätten erkänner dessa mäns behov är det rätt steg i riktningen mot ett erkännande i de övriga samhällsområdena. Kvinnofridskränkningslagen kan dessutom i sig vara stigmatiserande mot kvinnorna också, detta då lagen inte gör någon skillnad mot grov fridskränkning när det gäller straffskalan, men ändå görs det skillnad i brottsrubriceringen. Det blir ett sätt att skilja på könen och därmed inpränta en bild av att sådant här händer enbart kvinnor.

Jag hör ofta uttalanden som att jämställdhet är en kvinnofråga. Jag vill säga nej, det är den inte. Machokulturen som råder bland män och patriarkatet skadar männen också. Den skadar ALLA, och jämställdheten är en fråga som berör oss alla.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *