Att lyssna på partiledarutfrågningen är som att göra en 8-timmars tatuering på den tunnaste huden

Det gör ont, svider och svullnar. Någonstans efter de första timmarna börjar en fråga ta form i huvudet: varför gör jag det här? På kvällen sitter jag i soffan med lätt feber, sveda och blåmärken. Då börjar svaret på den tidigare frågan formuleras: trots allt får jag en känsla av tillfredställelse. Jag får något beständigt och pålitligt. När jag tittar på min nya tatuering ser jag om den sitter på högra sidan av kroppen, på den vänstra eller i mitten på ryggraden, och jag kan lita på att den kommer att förbli där för alltid.

Det gör ont i huvudet, svider i själen och svullnar i hjärtat när jag lyssnar partiledarutfrågningarna. Men den där känslan av tillfredsställelse, den infinner sig inte. Pålitligheten ska jag inte ens tala om. Vänster är höger, blått är brunt och mitten är uppåt … Därtill har vi det som jag vill kalla för förnekelse-kulturen. När blev det fel att utvecklas? Att se tillbaka på sina beslut, handlingar och ställningstaganden och kunna säga att en gång i tiden har de blivit fel, är väl en dygd? Om du presenterar siffror eller påståenden och sedan får fakta som talar annat så erkänn att dina siffror eller påståenden har varit felaktiga. Tillförlitligheten ökar knappast av att visa upp en enträgen fasad som inte ens fakta kan ta sig igenom!

Jag förväntar mig att politiker ska föregå med gott exempel, men det misslyckas de med i debatt efter debatt. När valet börjar närma sig hårdnar klimatet och absurda förslag kastas runt. Nu finns så många studsande förslag i luften att den är svår att andas. Jag skulle tatuera mig tusen gånger om, men valet, det vill jag ska vara över. Jag vill att den här politiska stormen ska vara över utan att den lämnar några bestående ärr hos väljarna.